cattis.the.cat

Kvällen innan dagen som är den sista dagen. Då hände det som jag inte förutspådde. Då kom alla känslorna... Herregud så tårarna sprutade när jag inser att jag ska vara ifrån min älskade lilla tjej på dagarna. Att mammaledigheten är slut och jag ska tillbaka till vardagen med skola. Jag och Ronja har verkligen varit i en bubbla, en skön bubbla med våra tider och rutiner. Nu är det dags att lämna den, lilltjejen ska få vara med pappsen och jag ska ta fokus på framtiden. Men oj oj vad ont det gör, jag vill alltid vara Ronja nära, finnas där så fort hon behöver mig. Men jag vet ju att det inte fungerar så men alla känslorna kom så hastigt att det blev för mycket. Älskade unge, så mycket som din mamma älskar dig. Du anar inte.
Sen är det lite tufft nu innan skolan dragit igång då jag faktiskte är lite nervös. Har gjort detta några gånger nu men ny klass, nytt folk och komma in i en grupp som redan gått tillsammans i 1,5 år. Fast detta blir bra, får ge det en tid bara så är jag varm i kläderna igen.

Något som känns väldigt bra ändå är att jag kämpar på denna temin så ska jag få vara ledig tillsammans med Ronja hela sommaren. Då knatar hon runt och tänk vad mycket kul vi kan hitta på då. Tänker bara på hur vi kan gå runt på stranden i Sörfjärden och bada fötterna. Troligvis inte bara fötterna:) Det är en bra målbild för att ha ork för den här terminen.

 

Jag vill gärna att allt ska hända på en och samma gång. Varför vänta, mycket bättre om allt händer nu på en gång. Jag hatar att vänta och vänta på rätt tillfälle eller att var sak tar sin tid. Var som innan Ronja kom till världen, jag längtade efter barn i flera år. Klar jag också inser att det är såhär livet är och det är bra att få längta och vänta.

Men sen ibland när människor drabbas av sjukdomar och jag inser hur skört livet är då vill jag inte vänta. Får lite panik och känner att allt måste ske nu, jag kanske inte hinner annars. För ingen vet vad morgondagen innebär. Jag ifrågasätter vad vi gör, hur vi gör saker och vad händer sen. Men även om livet är så otroligt orättvist så får man låta allt ha sin gång, det jag kan göra är att lägga tid och energi på det som är av betydelse. Men just nu vill jag att saker ska ske nu och det gör ont i mig när jag ser hur människor mår dålig och livet inte blir som tänkt. Just därför har jag nu lite extra panik. Men..

Jag är rädd om mina nära och kära, är tacksamma här och nu och älskar ännu mer!

Mammaledigheten är snart över, vart tog tiden vägen och vart tod min bebis vägen?! Ronja är ingen bebis längre utan en liten dam med mycket egen vilja, glädje för livet och massor av påhittighet:) Känns okej att börja skolan igen och känna att man ska komma närmare ett slut på studierna. Och sen vet jag ju att Ronja och Kalle kommer ha massor av mysig tid tillsammans på ett annat sätt nu och det känns fint.